Wuthering heights

Sättet den här dagen började på både fascinerar och förvirrar mig. Jag hade förväntat mig en fruktansvärd DBT-session med ångestnivå som är omätbar och flyktkänslor från helvetet, men icke. Hur det hela blev totala motsatsen då jag nästan njöt av att vara där jag var och kände att jag kunde sitta där och prata i evigheter är det som förvirrar mig mest. Och det slog mig just nu hur långt jag egentligen kommit, utan att ens tänka på det.
Igår när jag satt ute och rökte kvällscigaretten innan jag skulle sova slog det mig att jag förmodligen aldrig kommer att må helt bra, att jag förmodligen alltid kommer vara "sjuk" men att jag nu håller på att lära mig att leva med det. Att jag nu håller på att hitta sätt att hantera de situationer som förut har förstört så fruktansvärt mycket för mig, och jag är helt okej med det. Det var jag inte förut.
När jag flyttade hit tänkte jag att det här skulle vara någon form av mirakelkur som skulle trolla bort alla hjärnspöken och all ångest och att det skulle vara bra sen. Det är inte förrän nu, förrän igår, jag insett att det inte alls är så - och jag är helt okej med det. Jag är mer än okej med det, jag trivs faktiskt sjukt bra med den tanken.

Idag började vi prata om att jag ska flytta vidare in till träningslägenheterna i Hässleholm, och jag kunde inte vara mer peppad än nu. Den här veckan har gett mig så fruktansvärt mycket och jag känner verkligen att jag är påväg nu. Färdighetsträningen är underbar även fast den är döden själv, och jag älskar det!


Jag tror att jag behövde det där bakslaget förra veckan för att verkligen inse att det här är allvar, att jag gör det här för min egen skull och ingen annans.
Att det kan hända så galet mycket med en själv på en vecka är nära inpå bisarrt, men herregud vilken underbar känsla!
Och att se framstegen man gör konkret och tydligt framför sig på en whiteboard-tavla, det är helt sjukt!
Jag älskar livet, och jag vill aldrig att det ska ta slut!

Images of Sigrid

Av någon anledning började jag tänka på Ringshyttan förut när jag satt vid matbordet. Mest på hur jävla skevt det där stället verkligen är, på vilken brist på koll och kunskap det var, på hur fel allting blev och på vad det egentligen var som gjorde att allt blev som det blev.
Jag tror att mycket handlade om mina förväntningar, på hur oerhört mycket jag hoppades på att allt skulle bli bra.
Fast mest av allt tror jag att det handlade om hur dom på det där jävla stället försökte stressa fram ett tillfrisknande. Det kändes nästan som om dom bara ville bli av med en så fort som möjligt, utan att egentligen spekulera i hur någonting skulle bli och hur man skulle må efteråt.
Det sjukaste med allting, det var nog hur dom hanterade krissituationer och självskador. Att vid varje tillfälle de fick försöka förlöjliga och trampa på en människa som redan ligger ner, känner iallafall inte jag är en så himla lämplig lösning på problemet.
Att skydda de andra patienterna ifrån en person som skadat sig själv istället för att försöka hjälpa personen i fråga känns inte heller så rätt.
Men vad vet jag, det kanske fungerar skitbra för andra - dock inte för mig.

Jag hittade min "terapibok" därifrån för en stund sedan och bestämde mig för att läsa igenom den - sjukt idiotiskt val av mig!
Jag insåg ganska snabbt hur mycket saker jag glömt bort, händelser jag förträngt totalt - for good reasons. Allt jag kände under den perioden kom tillbaka som ett slag i magen.
Ångesten, rädslan, paniken, paranoian, besvikelsen - allting.
Rädslan för livet, för döden, för verkligheten, för mig själv, för allting egentligen.
Paniken över att inte våga, att inte veta, att inte vilja.
Besvikelsen över mig själv, över Petra, över Ringshyttan, psykiatrin...

Det fick mig att skaka i hela kroppen och det enda jag undrar nu är egentligen hur fan jag överlevde.
Jag insåg också hur fruktansvärt mycket bättre jag har det nu, även fast jag mår långt ifrån bra.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om jag kommer falla tillbaka dit igen, om rädslan för livet kommer bli så stark så jag ger upp allt - igen.
Det är antagligen oerhört dumt att spekulera i, men jag kan inte riktigt låta bli.


http://open.spotify.com/track/0OjMdxMLJvkhASaPfpSq2w

Guilty rocks

Allting spårade ur, och jag föll tillbaka i gamla vanor med piller och sladdar och slangar och pipande maskiner och vanföreställningar och äcklig mat och äh.
Jag föll.
Vart är jag nu? Vem fan vet.

Fortfarande ställer jag mig frågan om och om igen. Hur ska det här egentligen gå till? Hur ska Jag kunna? Jag tappade liksom orken, motivationen och lusten till någonting alls och jag begriper inte hur i helvete jag ska få tillbaka den.

Är det värt det? Klart det är.
Vågar jag? Inte lika klart.
Kan jag? Förmodligen inte.

Blue pail fever

Rädslan överväger.
Det är iallafall så det känns. Just nu, just då, alltid.

Färdighetsträningen slog ner mig, allting blev så löjligt konkret och jag slutade andas.
Det enda som cirkulerar i mitt huvud är hur? Bara hur, alltid hur, aldrig hur.
Ingenting känns logiskt och allting är diffust, trivialt och äh. Vad fan vet jag?

Don't let our youth go to waste

Alright, tillbaka på FG alltså.
Allt är sig likt, och egentligen hade jag väl inte förväntat mig någonting annat heller. Samma människor, samma miljö, samma skit.


Det är ganska intressant egentligen hur ens humör kan sjunka så drastiskt genom att enbart komma till någonting annat, till vardagen, till alla "måsten", till det som ska få mig att kunna leva igen. När jag satt på tåget mådde jag helt okej ändå, relativt åtminstone. Jag hade fint sällskap hela vägen(kind of, iallafall), det var sol, jag hade bra musik i öronen och det var ganska behagligt. Men så fort jag klev innanför dörrarna här försvann alla bra känslor, och ångesten gav mig en fet käftsmäll.

"Jaha, nu då?"

http://www.youtube.com/watch?v=7OrnAPvPpxA

Underground

Förvirringen är total!
Att inte förstå vad som pågår gällande någonting egentligen är ganska underligt. När ens känslor, tankar och framförallt handlingar inte alls beter sig som man kanske tänkte från första början blir vardagen minst sagt ganska rörig. Den här tiden jag spenderat hemma i karlskoga nu har varit, för att komma med årets största underdrift, sjukt jävla konstig.
Vad fan var det egentligen som hände?!
Jag har iallafall absolut ingen som helst aning, och jag vet inte alls hur jag ska reagera på det hela heller.
En miljard känslostormar, en miljard "bullshitmind"-beslut och allting har egentligen blivit totalt tvärtemot vad jag tänkte från början. Det är garanterat den här jävla(läs underbara) vårens fel. All den här solen gör mig knäpp(are) i hjärnkontoret och jag begriper ingenting alls.

Svammelsvammelsvammel, förbannade underbara, älskade sol!

hang with me!

Att spendera nästan 6h ensam på ett tåg kan för många låta som ungefär världens tråkigaste grej, men inte för mig.
Inte just nu, åtminstone, för av någon anledning så älskar jag det även fast jag är den bittraste personen i världen 80% utav tiden.
Jag vet inte vad det är riktigt, men någonstans i all stress och panik så hittar jag ändå någon form av lugn och trygghet bland alla skrikande ungar och illaluktande gubbar och kaffe som smakar kiss.
Men när man sitter med sin bästa playlist i öronen och studerar allt som händer runt en kan man väl ingenting annat än att trivas, eller är det bara jag?
Dessutom är det här en sådan dag då musiken jag lyssnar på får mig att känna lite extra mycket, det gör mig lite smått lyrisk.

OCH! Jag ju faktiskt påväg hem för att spendera 10 fina dagar med mina fina!

Åh, jag vill aldrig sluta känna!

Universum

Ack, denna stress!
Det är så fruktansvärt mycket jag verkligen MÅSTE göra idag, och jag förstår inte alls vart jag ska få motivationen och orken ifrån. Dessa "måsten" och jag är inte alls bästa vänner, överhuvudtaget, men jag antar att jag får tänka att det blir värt det i slutändan. Jag ska ju trots allt hem till Karlskoga imorgon, så jag får väl tänka så.
Men att städa och packa är nog bland det tråkigaste jag vet så det blir undvikande in i det sista, och det slutar alltid med att jag stressar ihjäl mig när klockan är läggdags och jag är inte ens halvfärdig - duktig flicka.
Jag tänker iallafall att jag ska försöka väva in min hemuppgift i FT i det hela, och hoppas på att det blir liiiite lättare åtminstone.

Hur som helst så blev det här är fruktansvärt tråkigt inlägg, men jag skyller på att jag inte är vaken än och egentligen inte har någonting intressant att snacka om just precis nu.

Jag ser iallafall fram emot dagarna i Karlskoga sjukligt mycket, och jag tror det kommer bli fint som tusan.
Jag tänkte också dela med mig av min pepp-playlist som kommer gå varm hela dagen - glad musik som bara gör att man vill dansadansadansa är världens bästa grej när man ska städa!

Så, enjoy!

party like a rockstarr

End of line

Jag har funderat väldigt mycket idag, på en rad olika saker. Men väldigt mycket på min blogg, och vad hela syftet var från början när jag startade den.
Den har ändå funnits i ganska många år nu, och jag har sagt gång på gång att jag ska bli bättre på att uppdatera den. Så har det ju inte riktigt blivit.
Nu när jag satt och kollade igenom gamla inlägg så insåg jag att det är väldigt många luckor, väldigt stora hopp och absolut ingen röd tråd någonstans. (Skämmes, tamigfan!)
Så jag tänkte lite såhär att även fast jag inte kan fylla i ALLA luckorna, för det är väldigt många, så kan jag ändå försöka att fylla några. Det är förmodligen inte logiskt vissa gånger, och med tanke på att det är texter direkt ur min dagbok kommer det bli väldigt avkortat och omskrivet vid vissa tillfällen - jag känner inte riktigt att ni behöver veta Alla detaljer alltid!
Och för att det inte ska bli alldeles för långt och sjukt jobbigt att läsa så publicerar jag ett stycke i taget, det blir nog bäst så!

Så, Here we go!

2010-07-15

Idag vaknade jag med en rädsla och ångest som punkterade hela kroppen. Luften hade sugits ur mig och jag begrep inte alls hur jag skulle ta mig upp ur sängen. Och så har det fortsatt, hela jävla morgonen! Även fast jag bara varit vaken i 1½ timme så känner jag redan nu att den här dagen kommer bli värre än på länge, värre än katastrof-dagen igår. Jag förstår inte alls hur jag ska ta mig igenom den här dagen utan att förstöra mig själv på kuppen. Det kliar innanför huden på mig, allting har en lätt doft av blod och paniken ökar.

Åska, spindlar, drama, tankar och känslor, det är många faktorer som spelar in idag och försöker sitt allra bästa för att knäcka mig, trycka ner och förstöra mig. Styrkan till att stå emot impulserna existerar inte överhuvudtaget och att ständigt vandra omkring med en rädsla som har mig i ett järngrepp känns inte som ett alternativ.

Ge mig någon annan utväg?

One hit

Till A..

Jag blev genuint ledsen när du berättade att du inte skulle vara kvar längre, men jag förstår nu.
Jag tycker inte att du är dum, som jag sa förut, jag klandrar dig inte överhuvudtaget. Det jag tycker är att det är väldigt synd att det var tvunget att bli som det blev, för du är så himla bra, och jag kommer sakna dig! Men jag förstår.
..och ja, jag ska försöka bli bättre med bloggen, jag lovar!


Jag vet inte alls egentligen ifall jag har någonting jag känner att jag vill berätta just nu. Det skulle väl vara att jag börjat färdighetsträning igen då, och att jag känner att jag kanskekanskekanske är påväg framåt, om ens bara litegrann.
Och det är väl bra, antar jag, samtidigt som det är både förvirrande och fruktansvärt läskigt.

Nåväl, bloggandet kommer bli bättre, jag nästan lovar.

Just det, jag åker hem på fredag också. Det blir fint!

My wounds are healing

Vad sjukt allting är, när man tänker efter ordentligt.
Det senaste inlägget jag skrev var dagen innan jag impulsbestämde mig för att flytta hem, skita i allt och och ge upp.
Och var är jag nu?
Jag är tillbaka på finjagården, har precis skrivit nytt terapikontrakt och känner jag efter riktigt ordentligt, så mår jag faktiskt helt okej.

Senaste gången jag skadade mig?
Jag har absolut ingen aning, så längesen var det.
Förstår ni, det här är helt galet, och jag blir både förvånad och förvirrad.

Kanske handlar det om någon form av inre strid mot mig själv som jag vunnit, när jag nu vågar öppna mig och ta emot den hjälp som erbjuds. Kanske handlar det om att jag helt enkelt bara har förstått att det inte håller längre.
Jag var så rädd när jag var hemma den där perioden, det var längesen jag kände sådan rädsla. Men jag tror det var nödvändigt, för uppenbarligen så klarade jag inte av att vara så stark och göra alla de saker som jag mest av allt skulle vilja. Jag tror den där vistelsen öppnade mina ögon på något sätt.

Dessutom så har jag kommit fram till en annan sak.
Jag skiter fullständigt i hur lång tid den här förbannade behandlingen kommer ta, för det är så jävla värt det, rakt igenom!
I juni har jag varit här i ett år, och jag är ytterst tveksam att jag ens kommer känna mig halvfärdig här då. Men den tanken rör mig inte i ryggen, för jag vill inte tillbaka till mitt gamla liv, aldrig mer!