Om bara saker vore annorlunda

Det var längesen sist jag skrev nu, och det har hänt en hel del sedan dess.
Ännu en vända ut och in på diverse olika akutavdelningar, i helt andra landskap och landsting än det jag tillhör (lång historia)

Nytt familjehem, nya känslor, nya tankar, nya allting. allt är bara nytt hela tiden,
och jag hinner inte ens vänja mig vid saker och ting innan någonting nytt händer.

Jag har väldigt mycket ångest hela tiden, och mor-dotter situationen är inte vidare förändrad. Förutom det faktum att läkaren på den senaste akutavdelningen sa åt henne att komma dit, tvingade mig att träffa henne, och sa åt henne att stanna över natten.
Det gjorde ont, det gjorde fruktansvärt ont. och jag kräktes 4-5 gånger p.g.a av hennes närvaro.
Jag skakade och grät i panik, slog och sparkade alla som kom i närheten av mig, jag ville inte finnas, jag fanns inte just då. Egentligen minns jag inte heller så mycket av de första dygnen jag var där överhuvudtaget, jag ville inte, jag förträngde.
Fick veta också att min kära mor och en av läkarna hade diskuterat att de tror jag har Borderline, det känns inte bra. Jag vet inte ens om jag ska tro på det eller inte, om jag vågar tro på det.
Jag får helt enkelt se när utredningen är klar, men jag ljuger för mig själv om jag skulle påstå att jag inte är rädd för att bli diagnosticerad.

Det nya stället verkar helt okej, de bryr sig mer. De finns, och syns, och pratar.
Även fast det är väldigt kärnfamilj-aktigt, pedanta jävlar som säger åt mig vad jag ska göra/tycka/tänka/känna, så tivs jag bättre här än där. Men jag mår inte bra av det här stället,
och jag orkar inte flytta igen.

J finns i mina tankar hela tiden, jag saknar honom verkligen. fruktansvärt mycket.
Och det kommer dröja länge innan vi ses igen, det känns som det.
Förlåt mig, men jag önskar att saker vore annorlunda.

Just nu orkar jag inte alls med någonting överhuvudtaget så mycket längre, jag vill bara försvinna.

återfall

klockan är 00.43, och det är blodigt.
det hade gått ungefär en månad sedan sist, jag trodde verkligen jag skulle klara det.
15-20 stycken till ränder till mina zebraarmar,
jag orkar inte.

jag vågar inte väcka dem heller, jag vet inte vad jag ska göra riktigt. skicka sms kanske?
fan också, jag vet inte.

snart finns det inga tårar kvar

Jag tycker verkligen inte om den här dagen. Den har vart brutalt jobbig.
har fått hyffsat iordning här nu i mitt rum iallafall, det känns skönt. känns lite mer som ett hem. Men jag vet inte om jag kan påstå att jag trivs, eller om det känns bra, eller om det känns någonting. Just nu känns det bara, tungt. Och brutalt blottande.

Jag saknar J, han ringde förut. Det kändes skönt.
Det känns som att han verkligen bryr sig om mig, vilket jag kanske inte ska hoppas alldeles för mycket på, vet hur det brukar sluta då, men. Just nu känns det verkligen som det. Och det känns bra.
Hoppas på att vi ses snart igen, jag behöver det.

Men, anyway,
det kändes sjukt att sätta min fot inne i mammas lägenhet förut. jag ville bara kräkas, av många olika anledningar.
jag talade inte till henne, hon talade till mig, och det lät på henne som om ingenting alls hade hänt. Det kändes förnedrande.
Storebror och lillebror var inte hemma, vilket gjorde mig ganska besviken och ledsen. hade verkligen sett fram emot att träffa dem, jag saknar dem. mycket.

hms, ska nog försöka sova nu.

ny bostad, nya känslor, nytt liv?

blev fosterhemsplacerad idag, vet inte riktigt vad jag känner kring det än.
det verkar vara helt okej människor iallafall, vilket är bra. Jag bor mitt ute i skogen i stort sett, med typ, 15 hundjävlar. (och jag som verkligen ääääääälskar hundar. NOT)
får se vart det här slutar, det kan ju bli bra, men det kan också bli rena motsatsen.

Fort gick det iallafall, var på möte hos IM idag på Soc, trodde det bara skulle handla om praktiska grejer, om/när/var o.s.v jag skulle bli placerad. Det trodde nog hon också.
men i nästa sekund så berättar dom att dom hittat en plats och att jag flyttar in idag.
Jaha, tänkte jag. vad fan händer nu då?
Livrädd var/är jag, vet inte alls hur jag ska reagera på saker och ting. men de verkar som sagt vara helt okej, så vi får väl se.

Förövrigt har jag har börjat känna igen tror jag, det känns läskigt.
Jag vet inte varför, jag vet inte vad, men känner gör jag.
Jag tror att det känns bra, och jag saknar. även fast jag egentligen vet att jag nog inte borde göra det. För jag vet ju ingenting om J, och han vet ingenting om mig istortsett.
Är det här verkligen bra? Jag vet faktiskt inte.

Ska på möte med fru hjärnskrynklare imorgon också, får se hur det går. Ska förmodligen fortsätta med utredningen/kartläggningen och göra massa onödiga och tråkiga tester och känna mig som världens psykopat.
Hoppas de sätter in en ny medicin på mig, måste träffa läkaren.

Well, ska hem till Mor och hämta upp lite saker om ett tag. det ska bli skönt att få hit det viktigaste, dator, papper/kritor, musik och kläder. Det är istortsett det enda jag behöver.
Jo, rökelse och levande ljus också. Det blir nog bra.

Bye for now.

kommer det överhuvudtaget någonsin?

en lika meningslös dag som alltid.
jag var inte i skolan idag heller, jag bara klarar det inte. Jag vill ju så fruktansvärt mycket, jag vill verkligen kunna få ett vettigt gymnasiebetyg och känna mig stolt över det. Men just nu känns det så fruktansvärt långt borta.
och pressen det känns som att mamma sätter på mig "att jag bara måste klara av skolan och gå ut med ett fullständigt betyg", gnager sönder det. Det känns inte ens som om det är för min egen skull jag ska klara det, utan för hennes, så hon kan känna sig stolt över sin dotter.

Var hos fru hjärnskrynklare idag och pratade lite om det. Hon säger att jag ska känna efter ifall jag vill gå kvar överhuvudtaget, eller om jag ska skära ner på ämnen, och bara läsa mediaämnen, eller om vi ska komma på någon annan lösning.
Hur fan ska jag kunna fundera ut det när jag inte ens kan fundera ut vilken färg på strumporna jag har längre?

Ser dock fram emot lördag en hel del, åka iväg och kolla på ett av favvis-banden och ha det trevligt med vännerna.
Det känns välbehövligt.

Vi skulle ha klarat vad som helst

Ikväll känns det bara som att, jag inte alls vill finnas kvar.
att jag inte kommer kunna finnas kvar.
Ångest, panik, tårar,
men inget rakblad än. inte än.

jag lyssnar på min deppigaste playlist, Coldplay nu, The Scientist.
jag vet egentligen att det är det sämsta jag kan göra just nu, men jag kan inte låta bli.


på något sätt känns det bara så fruktansvärt meningslöst att försöka fortsätta att kämpa, jag ser liksom inget ljus någonstans.
inget jävla ljus.
hur gör man?

otäcka kväll

ångest smyger sig på, alla minnen spelas upp som en jävla film framför mig.
är det såhär jag ska leva mitt liv? Med tragiska minnen, med zebraarmar och överdoseringar?
Med tårar och självmordstankar, med inskrivningar och utskrivningar på olika avdelningar?

Har ni någonsin tänk på hur orättvist livet är? hur overklig verkligheten egentligen är, och hur tragisk mänskligheten är?

beordring & utförande

Ja, då har jag också skaffat mig en blogg, efter mycket om och men.
En vän tyckte det vore en bra idé för mig att skapa en blogg om mitt liv, mina tankar, känslor, mina vistelser hit och dit på bup, om sveriges psykiatrivård, så att hon och många andra som "bor på en helt annan planet än jag själv", som hon så fint uttryckte det, kan få en möjlighet att blicka in i min verklighet.

Det kommer dock bli ganska svårt för mig att skriva så sammanhängande som möjligt, med tanke på att jag har ganska en lång historia bakom mig.
Det kommer ta tid, det kommer ta energi, och det kommer förmodligen förstöra många dagar för mig. Men från och med nu kommer jag försöka se det här som en form av självterapi, som ett slags hjälpmedel för både mig och er, att som sagt ge Er en inblick i mitt kaotiska liv.

Det här får nog räcka för nu.