snart finns det inga tårar kvar

Jag tycker verkligen inte om den här dagen. Den har vart brutalt jobbig.
har fått hyffsat iordning här nu i mitt rum iallafall, det känns skönt. känns lite mer som ett hem. Men jag vet inte om jag kan påstå att jag trivs, eller om det känns bra, eller om det känns någonting. Just nu känns det bara, tungt. Och brutalt blottande.

Jag saknar J, han ringde förut. Det kändes skönt.
Det känns som att han verkligen bryr sig om mig, vilket jag kanske inte ska hoppas alldeles för mycket på, vet hur det brukar sluta då, men. Just nu känns det verkligen som det. Och det känns bra.
Hoppas på att vi ses snart igen, jag behöver det.

Men, anyway,
det kändes sjukt att sätta min fot inne i mammas lägenhet förut. jag ville bara kräkas, av många olika anledningar.
jag talade inte till henne, hon talade till mig, och det lät på henne som om ingenting alls hade hänt. Det kändes förnedrande.
Storebror och lillebror var inte hemma, vilket gjorde mig ganska besviken och ledsen. hade verkligen sett fram emot att träffa dem, jag saknar dem. mycket.

hms, ska nog försöka sova nu.