Det var längesen sist jag skrev nu, och det har hänt en hel del sedan dess.
Ännu en vända ut och in på diverse olika akutavdelningar, i helt andra landskap och landsting än det jag tillhör (lång historia)
Nytt familjehem, nya känslor, nya tankar, nya allting. allt är bara nytt hela tiden,
och jag hinner inte ens vänja mig vid saker och ting innan någonting nytt händer.
Jag har väldigt mycket ångest hela tiden, och mor-dotter situationen är inte vidare förändrad. Förutom det faktum att läkaren på den senaste akutavdelningen sa åt henne att komma dit, tvingade mig att träffa henne, och sa åt henne att stanna över natten.
Det gjorde ont, det gjorde fruktansvärt ont. och jag kräktes 4-5 gånger p.g.a av hennes närvaro.
Jag skakade och grät i panik, slog och sparkade alla som kom i närheten av mig, jag ville inte finnas, jag fanns inte just då. Egentligen minns jag inte heller så mycket av de första dygnen jag var där överhuvudtaget, jag ville inte, jag förträngde.
Fick veta också att min kära mor och en av läkarna hade diskuterat att de tror jag har Borderline, det känns inte bra. Jag vet inte ens om jag ska tro på det eller inte, om jag vågar tro på det.
Jag får helt enkelt se när utredningen är klar, men jag ljuger för mig själv om jag skulle påstå att jag inte är rädd för att bli diagnosticerad.
Det nya stället verkar helt okej, de bryr sig mer. De finns, och syns, och pratar.
Även fast det är väldigt kärnfamilj-aktigt, pedanta jävlar som säger åt mig vad jag ska göra/tycka/tänka/känna, så tivs jag bättre här än där. Men jag mår inte bra av det här stället,
och jag orkar inte flytta igen.
J finns i mina tankar hela tiden, jag saknar honom verkligen. fruktansvärt mycket.
Och det kommer dröja länge innan vi ses igen, det känns som det.
Förlåt mig, men jag önskar att saker vore annorlunda.
Just nu orkar jag inte alls med någonting överhuvudtaget så mycket längre, jag vill bara försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar