can you wake me up?

idag blev jag hånad av personalen.
zebra
död

cut me in quadrants, leave me in the corner..

(det spelar inte längre någon roll, jag orkar inte slåss)


Jag försöker desperat att hitta orden, känslorna, det som fastnat i min hals och kväver mig.
Men ingenting!
Borta.
Noll.
Jag är tom, slut, över!


orörlig
paralyserad
gnagande, skrapande
skrikande och skärande
jag är inte döv
men ni ger mig tinitus
koagulerat
mörkrött
nästan brunt
ni ska bort,
era förbannade parasiter
bortbortbort

Först och främst skulle jag vilja tacka, och rikta all min kärlek och mina tankar till Dig, Mana!
Utan dig skulle det här aldrig blivit skrivet, och jag skulle aldrig ha tagit mig igenom den här dagen utan dig. Du inspirerar mig verkligen och jag är så oerhört jävla stolt över dig. När jag ser hur långt du kommit och hur mycket bättre allt är för dig så känner jag att kanske, kanske det också så småningom också kommer bli bättre för mig.
Du är en så otroligt stark människa, och som jag sa - Jag avundas dig verkligen!
Kan du så kan fan jag också, Tack! <3


***

Idag är jag verkligen så nära ett vrak en människa kan komma! Det är iallafall precis så det känns.
Sminket från gårdagen är utsmetat i halva ansiktet, håret står åt alla håll du kan tänka dig och jag har inte ens kommit ur min pyjamas än. Rullgardinen är fortfarande nerdragen i mitt rum, sängen är obäddad och någonstans bland alla kuddar, täcken och skrynkliga lakan ligger en Sigrid.
Jag kvävs. Ångesten gnager, river och äter upp mig inifrån, och hur mycket jag än skulle behöva min vidbehovs-medicin så förmår jag mig inte att gå ut och be om den. Jag klarar inte av att visa mig svag. Jag vill inte, kan inte vara svag, inte idag.

Det är en jobbig vecka, helt fruktansvärd faktiskt.
Igår hade jag min första DBT sen jag skrev kontraktet, och det första som händer är att jag är terapistörande och avbryter sessionen 30 minuter för tidigt för att "jag måste följa med en tjej in till stan". Imorse när jag såg min terapeut så kunde jag verkligen inte möta honom, utan slog ner blicken och sprang in och gömde mig på mitt rum, och där har jag suttit hela dagen ända fram tills nu. Skam!
Imorgon har jag både mitt första team-möte och min första färdighetsträning, och det finns inga ord i hela jävla världen som kan beskriva paniken och rädslan jag känner inför det. Impulserna av att fly och sätta mig på tåget hem igen är hemska, och löjligt svåra att stå emot, men jag måste.
Imorgon är det också Violas födelsedag och idag, idag är det 3 år sedan du försvann bort från mig. 3 år sedan. 3 jävla år!
Det gör så jävlajävlajävla ont i mig och jag saknar dig så otroligt mycket, älskade fru.

Viola, jag spelar Kent hela dagen för dig, Till dig.
Snurra min jord igen?
Jag älskar dig!

när slutet får en början

idag är en sådan dag då ingenting, verkligen ingenting känns bra. allting känns så fruktansvärt långt bort och jag vill bara glömma och gå vidare.
det är så himla lätt att säga, men när det väl kommer till kritan, då är det kört.

ännu en gång tror jag att jag förstör för mig själv så oerhört mycket, men det når liksom inte riktigt fram. jag ljuger för mig själv om och om igen så jag börjar tro på det, och det skadar mig så fruktansvärt.
allt gör ont på något vis och det är omöjligt att förklara för någon, inte minst för mig själv.
allt skulle ju bli bra nu, det var ju det som var tanken eller hur? men ingenting blir ju någonsin som man själv vill. det är fakta!

orden fastnar och vill inte komma fram, jag kämpar för att få ner någonting just nu när allt jag vill egentligen är att få ur mig skiten. men det går inte, det går inte, det går inte!!!!!!!!!
jag vill bara bli bra, men glöden har försvunnit.

Fully alive

Precis, just nu känner jag mig mer levande än någonsin förr. Jag sitter i Lindesberg och bara är, med bra människor runt mig och bara njuter.
Det är en ovanlig känsla, men den skrämmer mig ändå inte som allting annat brukade göra. Är jag en bit påväg, eller är det bara jag som lurar mig själv? I vilket fall som helst så bryr jag mig inte ett jävla dugg, för jag trivs och jag tänker fortsätta med det.

Jag kanske ska uppdatera om vad som händer/har hänt/kommer hända osv. med tanke på att det var ett tag sedan jag skrev nu.

Ringshyttans Behandlingshem är ett jävla skämt, och jag kommer aldrig återvända. Blev utslängd med ett akut LPT och in på psyk, igen. Jag trodde att jag skulle slippa dom där kala och fruktansvärda avdelningarna, men ack så fel jag hade.
Är just nu inskriven på Boängen i Karlskoga, och har ingen aning om vad som kommer ske, om det kommer upp ett nytt behandlingshem på kartan eller vad som händer. Det återstår att se, en vårdplanering är iaf bokad(tror jag) någongång i framtiden, vet dock ej när. Det kommer att bli fruktansvärt intressant att se vilka som kommer befinna sig där, vad som kommer att sägas och vad som kommer ske. Ändå är jag inte speciellt nervös, för egentligen orkar jag inte riktigt bry mig. Det får bli det blir, just nu tänker jag bara leva en sekund i taget och njuta så mycket som möjligt av den glädje(?) jag känner just nu.



XoXo