Först och främst skulle jag vilja tacka, och rikta all min kärlek och mina tankar till Dig, Mana!
Utan dig skulle det här aldrig blivit skrivet, och jag skulle aldrig ha tagit mig igenom den här dagen utan dig. Du inspirerar mig verkligen och jag är så oerhört jävla stolt över dig. När jag ser hur långt du kommit och hur mycket bättre allt är för dig så känner jag att kanske, kanske det också så småningom också kommer bli bättre för mig.
Du är en så otroligt stark människa, och som jag sa - Jag avundas dig verkligen!
Kan du så kan fan jag också, Tack! <3
***
Idag är jag verkligen så nära ett vrak en människa kan komma! Det är iallafall precis så det känns.
Sminket från gårdagen är utsmetat i halva ansiktet, håret står åt alla håll du kan tänka dig och jag har inte ens kommit ur min pyjamas än. Rullgardinen är fortfarande nerdragen i mitt rum, sängen är obäddad och någonstans bland alla kuddar, täcken och skrynkliga lakan ligger en Sigrid.
Jag kvävs. Ångesten gnager, river och äter upp mig inifrån, och hur mycket jag än skulle behöva min vidbehovs-medicin så förmår jag mig inte att gå ut och be om den. Jag klarar inte av att visa mig svag. Jag vill inte, kan inte vara svag, inte idag.
Det är en jobbig vecka, helt fruktansvärd faktiskt.
Igår hade jag min första DBT sen jag skrev kontraktet, och det första som händer är att jag är terapistörande och avbryter sessionen 30 minuter för tidigt för att "jag måste följa med en tjej in till stan". Imorse när jag såg min terapeut så kunde jag verkligen inte möta honom, utan slog ner blicken och sprang in och gömde mig på mitt rum, och där har jag suttit hela dagen ända fram tills nu. Skam!
Imorgon har jag både mitt första team-möte och min första färdighetsträning, och det finns inga ord i hela jävla världen som kan beskriva paniken och rädslan jag känner inför det. Impulserna av att fly och sätta mig på tåget hem igen är hemska, och löjligt svåra att stå emot, men jag måste.
Imorgon är det också Violas födelsedag och idag, idag är det 3 år sedan du försvann bort från mig. 3 år sedan. 3 jävla år!
Det gör så jävlajävlajävla ont i mig och jag saknar dig så otroligt mycket, älskade fru.
Viola, jag spelar Kent hela dagen för dig, Till dig.
Snurra min jord igen?
Jag älskar dig!
