Wuthering heights

Sättet den här dagen började på både fascinerar och förvirrar mig. Jag hade förväntat mig en fruktansvärd DBT-session med ångestnivå som är omätbar och flyktkänslor från helvetet, men icke. Hur det hela blev totala motsatsen då jag nästan njöt av att vara där jag var och kände att jag kunde sitta där och prata i evigheter är det som förvirrar mig mest. Och det slog mig just nu hur långt jag egentligen kommit, utan att ens tänka på det.
Igår när jag satt ute och rökte kvällscigaretten innan jag skulle sova slog det mig att jag förmodligen aldrig kommer att må helt bra, att jag förmodligen alltid kommer vara "sjuk" men att jag nu håller på att lära mig att leva med det. Att jag nu håller på att hitta sätt att hantera de situationer som förut har förstört så fruktansvärt mycket för mig, och jag är helt okej med det. Det var jag inte förut.
När jag flyttade hit tänkte jag att det här skulle vara någon form av mirakelkur som skulle trolla bort alla hjärnspöken och all ångest och att det skulle vara bra sen. Det är inte förrän nu, förrän igår, jag insett att det inte alls är så - och jag är helt okej med det. Jag är mer än okej med det, jag trivs faktiskt sjukt bra med den tanken.

Idag började vi prata om att jag ska flytta vidare in till träningslägenheterna i Hässleholm, och jag kunde inte vara mer peppad än nu. Den här veckan har gett mig så fruktansvärt mycket och jag känner verkligen att jag är påväg nu. Färdighetsträningen är underbar även fast den är döden själv, och jag älskar det!


Jag tror att jag behövde det där bakslaget förra veckan för att verkligen inse att det här är allvar, att jag gör det här för min egen skull och ingen annans.
Att det kan hända så galet mycket med en själv på en vecka är nära inpå bisarrt, men herregud vilken underbar känsla!
Och att se framstegen man gör konkret och tydligt framför sig på en whiteboard-tavla, det är helt sjukt!
Jag älskar livet, och jag vill aldrig att det ska ta slut!

Images of Sigrid

Av någon anledning började jag tänka på Ringshyttan förut när jag satt vid matbordet. Mest på hur jävla skevt det där stället verkligen är, på vilken brist på koll och kunskap det var, på hur fel allting blev och på vad det egentligen var som gjorde att allt blev som det blev.
Jag tror att mycket handlade om mina förväntningar, på hur oerhört mycket jag hoppades på att allt skulle bli bra.
Fast mest av allt tror jag att det handlade om hur dom på det där jävla stället försökte stressa fram ett tillfrisknande. Det kändes nästan som om dom bara ville bli av med en så fort som möjligt, utan att egentligen spekulera i hur någonting skulle bli och hur man skulle må efteråt.
Det sjukaste med allting, det var nog hur dom hanterade krissituationer och självskador. Att vid varje tillfälle de fick försöka förlöjliga och trampa på en människa som redan ligger ner, känner iallafall inte jag är en så himla lämplig lösning på problemet.
Att skydda de andra patienterna ifrån en person som skadat sig själv istället för att försöka hjälpa personen i fråga känns inte heller så rätt.
Men vad vet jag, det kanske fungerar skitbra för andra - dock inte för mig.

Jag hittade min "terapibok" därifrån för en stund sedan och bestämde mig för att läsa igenom den - sjukt idiotiskt val av mig!
Jag insåg ganska snabbt hur mycket saker jag glömt bort, händelser jag förträngt totalt - for good reasons. Allt jag kände under den perioden kom tillbaka som ett slag i magen.
Ångesten, rädslan, paniken, paranoian, besvikelsen - allting.
Rädslan för livet, för döden, för verkligheten, för mig själv, för allting egentligen.
Paniken över att inte våga, att inte veta, att inte vilja.
Besvikelsen över mig själv, över Petra, över Ringshyttan, psykiatrin...

Det fick mig att skaka i hela kroppen och det enda jag undrar nu är egentligen hur fan jag överlevde.
Jag insåg också hur fruktansvärt mycket bättre jag har det nu, även fast jag mår långt ifrån bra.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om jag kommer falla tillbaka dit igen, om rädslan för livet kommer bli så stark så jag ger upp allt - igen.
Det är antagligen oerhört dumt att spekulera i, men jag kan inte riktigt låta bli.


http://open.spotify.com/track/0OjMdxMLJvkhASaPfpSq2w

Guilty rocks

Allting spårade ur, och jag föll tillbaka i gamla vanor med piller och sladdar och slangar och pipande maskiner och vanföreställningar och äcklig mat och äh.
Jag föll.
Vart är jag nu? Vem fan vet.

Fortfarande ställer jag mig frågan om och om igen. Hur ska det här egentligen gå till? Hur ska Jag kunna? Jag tappade liksom orken, motivationen och lusten till någonting alls och jag begriper inte hur i helvete jag ska få tillbaka den.

Är det värt det? Klart det är.
Vågar jag? Inte lika klart.
Kan jag? Förmodligen inte.