Nothing seems to change

Vid vissa tillfällen, det här är ett av dem, så känns det som att allt hopp är helt bortblåst, luften har slitits ur lungorna på mig och jag är på botten.
Zebranätter har blivit till både dagar och kvällar, dygnet runt i smyg, utan att en endaste själ får veta. De får ju inte ta min trygghet ifrån mig. Att lämna ifrån mig den enda trygghet jag har dödar mig mer och mer för varje gång. Jag har ju ingenting annat, inget som helst! Det enda jag istortsett känner just nu är att jag bara vill avbryta behandlingen och åka hem. Känslan av att jag aldrig någonsin kommer klara det här är outhärdlig och tanken på självmord ökar. Det är hemsk och det skrämmer mig. För egentligen så vill jag ju inte dö, jag vill leva, vara normal och njuta av det. Men kommer jag någonsin att bli normal, kommer jag då njuta av livet och allt vad det innebär?
Förmodligen inte.
Ändå så hade jag en svag, ynka känsla av trygghet de förstå dagarna. Var det bara på låtsas? Har jag förträngt det? Var är den får jävla trygghetskänslan som var så underbar att lämna efter så lång tid? Är allting bara hjärnspöken? Förvirrar jag mig själv? Det här driver mig till vansinne och jag vet inte om jag står ut.
Impulshandlingarna är rätt svaga, förutom självskadegrejerna. Men impulstankarna är skyhöga och jag har ingen aning om när/hur/var/om det kommer bli verklighet. Och vad händer om det blir verklighet? Vad fan händer då?
Om jag överlever, kommer jag då bli utskriven pga avvikelse? Och blir jag utskriven, kommer jag då att överleva?
Tankarna och känslorna snurrar jorden runt tusen gånger om och förvirringen är outhärdlig. Jag vet inte alls vad jag ska höra. Är det här en såndär i-början-fas eller är det såhär jag känner på riktigt? Eller ja, klart jag känner det på riktigt Men är det här vad jag vill? Att sitta på behandlingshem borttagen ifrån allt som betyder någonting? Ifrån allt som hållt mig vid liv under mina allra svåraste perioder, hur ska jag klara det? Kommer jag överhuvudtaget ATT klara det? Det känns som att jag går omkring här som en förvirrad kyckling insmetad i min äckliga fasad utan att egentligen veta vad fan jag sysslar med.
Som sagt så driver det här mig till vansinne, hela situationen, och jag vet inte hur mer jag orkar.
Återigen så upprepar jag vad jag tidigare sagt så många gånger förr, Men vad finns det ner att säga? Det är såhär mitt liv ständigt ser ut, med hög förvirring, osorterbara tankar och känslor, impulser, hopplöshet och misär.
Jag är verkligen ledsen, Men ingenting kommer någonsin att förändras...

Brist på ord och kreativitet

Vid just detta tillfälle sitter jag i soffan på ringshyttan och tittar på cheers. Känslan av meningslöshet och tristess är överflödig och det kryper i hela kroppen. Det har varit en sjukt jobbig vecka med mycket tårar, ångest, panik och Zebradagar/kvällar/nätter. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och utsatt, kvävd och äcklig. Jag är trött på att vara sjuk, trött på att slussas runt från behandlingshem till sjukhus till gruppboende till behandlingshem till....jag tror ni fattar.
Jag vill bara för en gångs skull känna mig normal och leva, verkligen LEVA! Det här förstör mig, jag känner mig som en trasdocka som aldrig kommer bli hel.
Innerst inne så vet jag ju egentligen att de här känslorna kommer gå över, att jag så småningom kommer börja gilla läget och börja jobba med mig själv och mina problem. Men jag orkar inte vänta tills det vänder, jag vill bara åka hem till allt som var mitt liv.
Det skrämmer mig att inte veta hur mitt liv kommer se ut om 6 månader, om ett år, när jag flyttat härifrån och byggt upp ett nytt liv. Jag vet inte ens var jag kommer befinna mig någonstans, vad jag kommer ha och inte eller vem jag kommer ha. Kommer jag ha någonting alls?

trivsel, eller inte?

Allting känns så himla overkligt, det känns inte som att det är jag som lever mitt eget liv och det skrämmer mig. Det är så sjukt mycket förändringar och jag känner mig som en helt annan människa - jag vet dock inte om det är bra eller dåligt.
Ensamheten är nästan värst, och hemlängtan gnager sönder mig. Jag förstår inte alls varför, för hela tiden så känns det som det jag kallade hem tynar bort mer och mer för varje dag som går.

Jag önskar att jag kunde ge er mina tankar utan och innan, men jag kan inte beskriva dem i ord. Det är hemskt, fast samtidigt fruktansvärt skönt. Jag är förvirrad!!

Igår var ändå en väldigt bra dag, jag var i örebro och träffade älskade Jepe och Leo, blev fotad av H - gothstil! SKITROLIGT!!!! Bilderna finns på http://www.gunghezt.bilddagboken.se,

Nu får det vara nog, ring mig!

XoXo

Vit morgonpromenad

Efter första natten på behandlingshemmet så känner jag mig faktiskt helt utvilad. Jag var helt slut igår efter en lång dag med flytt, nya människor och lite löst räknat en miljard nya intryck. Människor som verkligen känner mig vet att jag och förändringar är en ganska dålig kombination, men hittills har det faktiskt gått riktigt bra. Jag gick upp direkt när jag blev väckt, var med på morgonmötet och tillochmed ut på morgonpromenaden. Ärligt talat är jag väldigt stolt över mig själv, jag trodde aldrig att jag skulle ens våga mig ut ur rummet på flera dagar, men nu sitter jag och skämtar och skrattar litegrann med dom andra tjejerna. Helt på riktigt så känns det väldigt bra, men som vanligt vågar jag inte hoppas på för mycket.
Vi får se vad som händer, och hur det känns om ett par dagar.


Det här får räcka för nu. Som ni kanske märker så får jag ha min telefon så ni kan nå mig när som helst om ni skulle vilja.

XoXoXo

Apatiskt stressångest.

Snart gäller det, snart flyttar jag. Och även då jag vet att jag har minst tusen saker att göra så kan jag inte förmå mig att göra dom. Det är inte saker jag Borde göra, utan saker jag Måste, då får jag panik. Allt är så fruktansvärt nära nu och även fast jag vet att det är det enda bästa så är jag så jävla rädd.
Imorgon ska möblerna flyttas till lägenheten igen, och jag har inte ens börja tömma dom. På tisdag flyttar jag på riktigt och jag har inte börjat fundera på vad jag ska ta med mig. Jag blir tokig, hjälp mig?

snöoväder med inslag av glädje(!?)

Just nu sitter jag hemma hos ynkliga lilla mamma som är så sjuk så sjuk, vill bara klappa henne på huvudet och säga att det blir bra.

Den här dagen har varit helt sjuk, jag har gjort mer saker idag än vad jag gjort på flera månader.
jag har:

-gått upp klockan 8 på morgonen och hållt mig uppe
-ätit frukost!!!!!!!!!
-målat i målarbok
-gjort 10 st armband
-tvättat 4 maskiner tvätt(+strykt&vikt)
-bakat kladdkaka

Jag är faktiskt fruktansvärt stolt över mig själv, och för vissa kan det tyckas löjligt, men för mig är det ett sjukt stort steg. Jag började tvätta helt självmant utan tjat och gnat, helt på eget initiativ. Samma sak med kladdkakan. Och nu, snart, ska jag iväg till ett ställe jag aldrig trodde jag skulle våga sätta min fot på igen(vilket jag fortfarande inte tror, förmodligen kommer jag få panik och springa därifrån)!
Nåja, vi får se hur det går.

Hur som helst så är imorgon dagen med stort D, dagen jag ska besöka behandlingshemmet. Jag är skiträdd och kommer förmodligen inte kunna sova inatt heller. Det kommer bli ännu en zebranatt, men då får det vara så. Jag hoppas bara på att jag inte försover mig eller något annat klantigt som jag råkar ut för allt för ofta.

Som sagt, nu ska jag snart iväg och är livrädd så jag sätter stopp här, går ut och kedjeröker en stund och tar en xanor!

XoXo

My last serenade

Kvällen har smugit sig in, likaså mörkret och ångesten. Det har varit en jobbig och ångestfylld dag, och jag vet egentligen inte alls varför. Jag känner mig inte bekväm någonstans eller i någons närvaro överhuvudtaget, och det skrämmer mig. Allting skrämmer mig.
Studiebesöket blir på torsdag, men egentligen har jag redan tackat ja till platsen. Det största frågetecknet är bara när jag flyttar, när jag måste börja packa och ordna med allt och ingenting. Paniken ökar och jag vill mest dra täcket över huvudet och gömma mig för världen.
Ångesten är så kraftig så jag är illamående och jag tror jag kommer kräkas vilken sekund som helst nu. Jag känner på mig att det blir en zebrakväll.

Lucky strike!

Ännu en gång sitter jag på ekeliden och lyssnar på intressanta diskussioner. Jag känner mig ensam även fast det är så många människor runt mig. Jag börjar bli mer och mer rädd för livrädslan i sig och kan inte riktigt finna mig i vad som egentligen pågår i mitt liv.
Det känns som allt jag skriver bara blir meningslöst svammel och kan inte alls formulera mina tankar och känslor i ord, så jag ger upp nu.
XoXo

Tröttheten tar över

I brist på tillgång till dator får jag på något sätt försöka föra den här bloggen genom telefonen, det kan bli intressant!

Hur som helst så fick jag ett telefonsamtal från min stödperson på psyk alldeles nyss som sa att jag ska på studiebesök på behandlingshemmet ons. eller torsd. Då slog det mig att det här verkligen kommer hända, jag kanske kommer få hjälp att bli bra. Att kunna leva ett värdigt liv och slippa vara rädd. Kanskekanskekanske får jag hjälp, kanske. Jag vågar inte hoppas på någonting samtidigt som jag vet att jag inte får stänga av mottagligheten. Vi får se hur det går, nu ska jag försöka sova en sväng till.


XoXo

Can you show me how I've come this far?

Det slog mig just att det är dygt 2 år sedan jag bloggade. Tanken med bloggen från första början var att jag skulle kunna ventilera, informera och tydliggöra hur svårt/jobbigt/kaotiskt det är att leva som psykiskt sjuk, hur behandlingen(som jag aldrig fått) går till för en borderlinepatient etc. Jag tror ni förstår vad jag menar.
Med tanke på att det gått så pass lång tid sedan jag skrev så kan ni nog förstå att det har hänt både det enda och det andra. Men ingenting har egentligen förändrats, det är fortfarande samma resor ut och in på olika psykavdelningar. Vissa gånger längre perioder, andra gånger kortare.
Det är fortfarande samma självskadebeteende, samma impulshandlingar. Det enda som egentligen har förändrats är att självmordsförsöken har ökat.
Visst, jag har fått betydligt större insikt i min sjukdom och vad den egentligen handlar om, men orken har tagit slut. Jag är kraftlös och hoppet är som bortblåst.

Just nu vid detta tillfälle sitter jag i min fruktansvärt obekväma sjukhussäng på ännu en psykavdelning i väntan på att få komma till behandlingshem nr.2, och jag är livrädd! Och på den livrädslan kommer dödsångesten och på den kommer alla andra rädslor som en käftsmäll så jag faller ner på golvet.
Den allra största rädslan av dem alla går nästan att röra just nu, att bli lämnad helt ensam, att inte ha någon kvar alls.
Jag börjar redan känna av det, det är allt färre som hör av sig, knappt någon som hälsar på mig, som lovar och gör mig besviken gång på gång. Kommer jag ha kvar någon alls när jag flyttat tillbaka efter alla månader på behandlingshem?


Med skyhög ångest sätter jag stopp här för den här gången, med en gnutta stolthet över att jag faktiskt börjat blogga igen. Förmodligen kommer det dock inte kunna bli speciellt ofta med tanke på att jag knappt har tillgång till varken dator eller internet, men jag ska göra så gott jag kan!

XoXoXo