Nothing seems to change

Vid vissa tillfällen, det här är ett av dem, så känns det som att allt hopp är helt bortblåst, luften har slitits ur lungorna på mig och jag är på botten.
Zebranätter har blivit till både dagar och kvällar, dygnet runt i smyg, utan att en endaste själ får veta. De får ju inte ta min trygghet ifrån mig. Att lämna ifrån mig den enda trygghet jag har dödar mig mer och mer för varje gång. Jag har ju ingenting annat, inget som helst! Det enda jag istortsett känner just nu är att jag bara vill avbryta behandlingen och åka hem. Känslan av att jag aldrig någonsin kommer klara det här är outhärdlig och tanken på självmord ökar. Det är hemsk och det skrämmer mig. För egentligen så vill jag ju inte dö, jag vill leva, vara normal och njuta av det. Men kommer jag någonsin att bli normal, kommer jag då njuta av livet och allt vad det innebär?
Förmodligen inte.
Ändå så hade jag en svag, ynka känsla av trygghet de förstå dagarna. Var det bara på låtsas? Har jag förträngt det? Var är den får jävla trygghetskänslan som var så underbar att lämna efter så lång tid? Är allting bara hjärnspöken? Förvirrar jag mig själv? Det här driver mig till vansinne och jag vet inte om jag står ut.
Impulshandlingarna är rätt svaga, förutom självskadegrejerna. Men impulstankarna är skyhöga och jag har ingen aning om när/hur/var/om det kommer bli verklighet. Och vad händer om det blir verklighet? Vad fan händer då?
Om jag överlever, kommer jag då bli utskriven pga avvikelse? Och blir jag utskriven, kommer jag då att överleva?
Tankarna och känslorna snurrar jorden runt tusen gånger om och förvirringen är outhärdlig. Jag vet inte alls vad jag ska höra. Är det här en såndär i-början-fas eller är det såhär jag känner på riktigt? Eller ja, klart jag känner det på riktigt Men är det här vad jag vill? Att sitta på behandlingshem borttagen ifrån allt som betyder någonting? Ifrån allt som hållt mig vid liv under mina allra svåraste perioder, hur ska jag klara det? Kommer jag överhuvudtaget ATT klara det? Det känns som att jag går omkring här som en förvirrad kyckling insmetad i min äckliga fasad utan att egentligen veta vad fan jag sysslar med.
Som sagt så driver det här mig till vansinne, hela situationen, och jag vet inte hur mer jag orkar.
Återigen så upprepar jag vad jag tidigare sagt så många gånger förr, Men vad finns det ner att säga? Det är såhär mitt liv ständigt ser ut, med hög förvirring, osorterbara tankar och känslor, impulser, hopplöshet och misär.
Jag är verkligen ledsen, Men ingenting kommer någonsin att förändras...