Vad sjukt allting är, när man tänker efter ordentligt.
Det senaste inlägget jag skrev var dagen innan jag impulsbestämde mig för att flytta hem, skita i allt och och ge upp.
Och var är jag nu?
Jag är tillbaka på finjagården, har precis skrivit nytt terapikontrakt och känner jag efter riktigt ordentligt, så mår jag faktiskt helt okej.
Senaste gången jag skadade mig?
Jag har absolut ingen aning, så längesen var det.
Förstår ni, det här är helt galet, och jag blir både förvånad och förvirrad.
Kanske handlar det om någon form av inre strid mot mig själv som jag vunnit, när jag nu vågar öppna mig och ta emot den hjälp som erbjuds. Kanske handlar det om att jag helt enkelt bara har förstått att det inte håller längre.
Jag var så rädd när jag var hemma den där perioden, det var längesen jag kände sådan rädsla. Men jag tror det var nödvändigt, för uppenbarligen så klarade jag inte av att vara så stark och göra alla de saker som jag mest av allt skulle vilja. Jag tror den där vistelsen öppnade mina ögon på något sätt.
Dessutom så har jag kommit fram till en annan sak.
Jag skiter fullständigt i hur lång tid den här förbannade behandlingen kommer ta, för det är så jävla värt det, rakt igenom!
I juni har jag varit här i ett år, och jag är ytterst tveksam att jag ens kommer känna mig halvfärdig här då. Men den tanken rör mig inte i ryggen, för jag vill inte tillbaka till mitt gamla liv, aldrig mer!
