Upp&ner, ut&in, bak&fram - lite så känns min tillvaro just nu.
Mestadels av tiden begriper jag ingenting alls, tankeverksamheten går nonstop och mitt kära(läs förbannade!) hjärnkontor kollapsar nog vilken sekund som helst.
Helgen har varit intensiv, oerhört förvirrande och på något underligt vis fantastisk. Mycket som händer på en och samma gång vilket gör det svårare än vanligt att urskilja vad som verkligen händer.
Nu är jag tillbaka i gökboet, och tisdag kunde inte komma snabbare - denna väntan och ovisshet driver mig sakta men säkert närmre totalt vansinne.
Förvirringen är så påtaglig att jag går omkring och är ständigt yr i huvudet, jagar ifatt mig själv i dissocieringarnas land(försöker, åtminstone) - jag vill bara ha ett svar.
Nu tog orden slut.
söndag 19 februari 2012
onsdag 8 februari 2012
Square one
Ännu en gång sitter jag och stirrar på orden jag själv skrivit och kan inte riktigt låta bli att fnissa till. Ännu en gång sitter jag och undrar - "trodde jag verkligen att det skulle bli bra, på riktigt?"
Det blev inte bra, inte den gången heller. Mycket har hänt sedan jag bloggade senast, i vanlig ordning(jag måste verkligen bli bättre på det här!) och återigen ligger jag nu i blårandiga lakan i en säng som knarrar så fort jag rör på mig, människor som gapar och skriker om allt mellan himmel och helvete utanför dörren och jag sitter med kläder som luktar askfat.
En månad har jag varit här nu, och inte förrän idag har det(med ett mycket tvivelaktigt "förhoppningsvis") börjat hända någonting. Diverse inblandade människor har inte förrän idag börjat kommunicera med varandra och försöka leta efter en bra och hållbar lösning för att hjälpa mig. Är inte det ganska tragiskt? Att man som individ kan vara "förvarad" på en sluten avdelning i en månads tid utan att någon åtgärd sätts in, att någonting görs?
När det däremot väl börjar rotas i vad det är som måste göras, då kommer allt på en gång som en jävla käftsmäll. Då är det både det ena och det tredje som ska ske och jag förstår absolut ingenting. Förvirringen är total, verklighetsbalansen rubbas ännu mer och, som vanligt, har jag ingen aning om hur jag hanterar det här. Tillbaks på noll - så känns det.
Börja om med att hitta en hållbar lösning, med medicindiskussioner, med att komma ur apatin och med att kanskekanskekanske få ett ekonomiskt beviljande.
Jag är så jävla trött. Utmattad. När tar det slut? Hur många gånger måste jag behöva börja om?
Det blev inte bra, inte den gången heller. Mycket har hänt sedan jag bloggade senast, i vanlig ordning(jag måste verkligen bli bättre på det här!) och återigen ligger jag nu i blårandiga lakan i en säng som knarrar så fort jag rör på mig, människor som gapar och skriker om allt mellan himmel och helvete utanför dörren och jag sitter med kläder som luktar askfat.
En månad har jag varit här nu, och inte förrän idag har det(med ett mycket tvivelaktigt "förhoppningsvis") börjat hända någonting. Diverse inblandade människor har inte förrän idag börjat kommunicera med varandra och försöka leta efter en bra och hållbar lösning för att hjälpa mig. Är inte det ganska tragiskt? Att man som individ kan vara "förvarad" på en sluten avdelning i en månads tid utan att någon åtgärd sätts in, att någonting görs?
När det däremot väl börjar rotas i vad det är som måste göras, då kommer allt på en gång som en jävla käftsmäll. Då är det både det ena och det tredje som ska ske och jag förstår absolut ingenting. Förvirringen är total, verklighetsbalansen rubbas ännu mer och, som vanligt, har jag ingen aning om hur jag hanterar det här. Tillbaks på noll - så känns det.
Börja om med att hitta en hållbar lösning, med medicindiskussioner, med att komma ur apatin och med att kanskekanskekanske få ett ekonomiskt beviljande.
Jag är så jävla trött. Utmattad. När tar det slut? Hur många gånger måste jag behöva börja om?
onsdag 6 april 2011
Wuthering heights
Sättet den här dagen började på både fascinerar och förvirrar mig. Jag hade förväntat mig en fruktansvärd DBT-session med ångestnivå som är omätbar och flyktkänslor från helvetet, men icke. Hur det hela blev totala motsatsen då jag nästan njöt av att vara där jag var och kände att jag kunde sitta där och prata i evigheter är det som förvirrar mig mest. Och det slog mig just nu hur långt jag egentligen kommit, utan att ens tänka på det.
Igår när jag satt ute och rökte kvällscigaretten innan jag skulle sova slog det mig att jag förmodligen aldrig kommer att må helt bra, att jag förmodligen alltid kommer vara "sjuk" men att jag nu håller på att lära mig att leva med det. Att jag nu håller på att hitta sätt att hantera de situationer som förut har förstört så fruktansvärt mycket för mig, och jag är helt okej med det. Det var jag inte förut.
När jag flyttade hit tänkte jag att det här skulle vara någon form av mirakelkur som skulle trolla bort alla hjärnspöken och all ångest och att det skulle vara bra sen. Det är inte förrän nu, förrän igår, jag insett att det inte alls är så - och jag är helt okej med det. Jag är mer än okej med det, jag trivs faktiskt sjukt bra med den tanken.
Idag började vi prata om att jag ska flytta vidare in till träningslägenheterna i Hässleholm, och jag kunde inte vara mer peppad än nu. Den här veckan har gett mig så fruktansvärt mycket och jag känner verkligen att jag är påväg nu. Färdighetsträningen är underbar även fast den är döden själv, och jag älskar det!
Jag tror att jag behövde det där bakslaget förra veckan för att verkligen inse att det här är allvar, att jag gör det här för min egen skull och ingen annans.
Att det kan hända så galet mycket med en själv på en vecka är nära inpå bisarrt, men herregud vilken underbar känsla!
Och att se framstegen man gör konkret och tydligt framför sig på en whiteboard-tavla, det är helt sjukt!
Jag älskar livet, och jag vill aldrig att det ska ta slut!
Igår när jag satt ute och rökte kvällscigaretten innan jag skulle sova slog det mig att jag förmodligen aldrig kommer att må helt bra, att jag förmodligen alltid kommer vara "sjuk" men att jag nu håller på att lära mig att leva med det. Att jag nu håller på att hitta sätt att hantera de situationer som förut har förstört så fruktansvärt mycket för mig, och jag är helt okej med det. Det var jag inte förut.
När jag flyttade hit tänkte jag att det här skulle vara någon form av mirakelkur som skulle trolla bort alla hjärnspöken och all ångest och att det skulle vara bra sen. Det är inte förrän nu, förrän igår, jag insett att det inte alls är så - och jag är helt okej med det. Jag är mer än okej med det, jag trivs faktiskt sjukt bra med den tanken.
Idag började vi prata om att jag ska flytta vidare in till träningslägenheterna i Hässleholm, och jag kunde inte vara mer peppad än nu. Den här veckan har gett mig så fruktansvärt mycket och jag känner verkligen att jag är påväg nu. Färdighetsträningen är underbar även fast den är döden själv, och jag älskar det!
Jag tror att jag behövde det där bakslaget förra veckan för att verkligen inse att det här är allvar, att jag gör det här för min egen skull och ingen annans.
Att det kan hända så galet mycket med en själv på en vecka är nära inpå bisarrt, men herregud vilken underbar känsla!
Och att se framstegen man gör konkret och tydligt framför sig på en whiteboard-tavla, det är helt sjukt!
Jag älskar livet, och jag vill aldrig att det ska ta slut!
söndag 3 april 2011
Images of Sigrid
Av någon anledning började jag tänka på Ringshyttan förut när jag satt vid matbordet. Mest på hur jävla skevt det där stället verkligen är, på vilken brist på koll och kunskap det var, på hur fel allting blev och på vad det egentligen var som gjorde att allt blev som det blev.
Jag tror att mycket handlade om mina förväntningar, på hur oerhört mycket jag hoppades på att allt skulle bli bra.
Fast mest av allt tror jag att det handlade om hur dom på det där jävla stället försökte stressa fram ett tillfrisknande. Det kändes nästan som om dom bara ville bli av med en så fort som möjligt, utan att egentligen spekulera i hur någonting skulle bli och hur man skulle må efteråt.
Det sjukaste med allting, det var nog hur dom hanterade krissituationer och självskador. Att vid varje tillfälle de fick försöka förlöjliga och trampa på en människa som redan ligger ner, känner iallafall inte jag är en så himla lämplig lösning på problemet.
Att skydda de andra patienterna ifrån en person som skadat sig själv istället för att försöka hjälpa personen i fråga känns inte heller så rätt.
Men vad vet jag, det kanske fungerar skitbra för andra - dock inte för mig.
Jag hittade min "terapibok" därifrån för en stund sedan och bestämde mig för att läsa igenom den - sjukt idiotiskt val av mig!
Jag insåg ganska snabbt hur mycket saker jag glömt bort, händelser jag förträngt totalt - for good reasons. Allt jag kände under den perioden kom tillbaka som ett slag i magen.
Ångesten, rädslan, paniken, paranoian, besvikelsen - allting.
Rädslan för livet, för döden, för verkligheten, för mig själv, för allting egentligen.
Paniken över att inte våga, att inte veta, att inte vilja.
Besvikelsen över mig själv, över Petra, över Ringshyttan, psykiatrin...
Det fick mig att skaka i hela kroppen och det enda jag undrar nu är egentligen hur fan jag överlevde.
Jag insåg också hur fruktansvärt mycket bättre jag har det nu, även fast jag mår långt ifrån bra.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om jag kommer falla tillbaka dit igen, om rädslan för livet kommer bli så stark så jag ger upp allt - igen.
Det är antagligen oerhört dumt att spekulera i, men jag kan inte riktigt låta bli.
http://open.spotify.com/track/0OjMdxMLJvkhASaPfpSq2w
Jag tror att mycket handlade om mina förväntningar, på hur oerhört mycket jag hoppades på att allt skulle bli bra.
Fast mest av allt tror jag att det handlade om hur dom på det där jävla stället försökte stressa fram ett tillfrisknande. Det kändes nästan som om dom bara ville bli av med en så fort som möjligt, utan att egentligen spekulera i hur någonting skulle bli och hur man skulle må efteråt.
Det sjukaste med allting, det var nog hur dom hanterade krissituationer och självskador. Att vid varje tillfälle de fick försöka förlöjliga och trampa på en människa som redan ligger ner, känner iallafall inte jag är en så himla lämplig lösning på problemet.
Att skydda de andra patienterna ifrån en person som skadat sig själv istället för att försöka hjälpa personen i fråga känns inte heller så rätt.
Men vad vet jag, det kanske fungerar skitbra för andra - dock inte för mig.
Jag hittade min "terapibok" därifrån för en stund sedan och bestämde mig för att läsa igenom den - sjukt idiotiskt val av mig!
Jag insåg ganska snabbt hur mycket saker jag glömt bort, händelser jag förträngt totalt - for good reasons. Allt jag kände under den perioden kom tillbaka som ett slag i magen.
Ångesten, rädslan, paniken, paranoian, besvikelsen - allting.
Rädslan för livet, för döden, för verkligheten, för mig själv, för allting egentligen.
Paniken över att inte våga, att inte veta, att inte vilja.
Besvikelsen över mig själv, över Petra, över Ringshyttan, psykiatrin...
Det fick mig att skaka i hela kroppen och det enda jag undrar nu är egentligen hur fan jag överlevde.
Jag insåg också hur fruktansvärt mycket bättre jag har det nu, även fast jag mår långt ifrån bra.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om jag kommer falla tillbaka dit igen, om rädslan för livet kommer bli så stark så jag ger upp allt - igen.
Det är antagligen oerhört dumt att spekulera i, men jag kan inte riktigt låta bli.
http://open.spotify.com/track/0OjMdxMLJvkhASaPfpSq2w
Guilty rocks
Allting spårade ur, och jag föll tillbaka i gamla vanor med piller och sladdar och slangar och pipande maskiner och vanföreställningar och äcklig mat och äh.
Jag föll.
Vart är jag nu? Vem fan vet.
Fortfarande ställer jag mig frågan om och om igen. Hur ska det här egentligen gå till? Hur ska Jag kunna? Jag tappade liksom orken, motivationen och lusten till någonting alls och jag begriper inte hur i helvete jag ska få tillbaka den.
Är det värt det? Klart det är.
Vågar jag? Inte lika klart.
Kan jag? Förmodligen inte.
Jag föll.
Vart är jag nu? Vem fan vet.
Fortfarande ställer jag mig frågan om och om igen. Hur ska det här egentligen gå till? Hur ska Jag kunna? Jag tappade liksom orken, motivationen och lusten till någonting alls och jag begriper inte hur i helvete jag ska få tillbaka den.
Är det värt det? Klart det är.
Vågar jag? Inte lika klart.
Kan jag? Förmodligen inte.
tisdag 29 mars 2011
Blue pail fever
Rädslan överväger.
Det är iallafall så det känns. Just nu, just då, alltid.
Färdighetsträningen slog ner mig, allting blev så löjligt konkret och jag slutade andas.
Det enda som cirkulerar i mitt huvud är hur? Bara hur, alltid hur, aldrig hur.
Ingenting känns logiskt och allting är diffust, trivialt och äh. Vad fan vet jag?
Det är iallafall så det känns. Just nu, just då, alltid.
Färdighetsträningen slog ner mig, allting blev så löjligt konkret och jag slutade andas.
Det enda som cirkulerar i mitt huvud är hur? Bara hur, alltid hur, aldrig hur.
Ingenting känns logiskt och allting är diffust, trivialt och äh. Vad fan vet jag?
måndag 28 mars 2011
Don't let our youth go to waste
Alright, tillbaka på FG alltså.
Allt är sig likt, och egentligen hade jag väl inte förväntat mig någonting annat heller. Samma människor, samma miljö, samma skit.
Det är ganska intressant egentligen hur ens humör kan sjunka så drastiskt genom att enbart komma till någonting annat, till vardagen, till alla "måsten", till det som ska få mig att kunna leva igen. När jag satt på tåget mådde jag helt okej ändå, relativt åtminstone. Jag hade fint sällskap hela vägen(kind of, iallafall), det var sol, jag hade bra musik i öronen och det var ganska behagligt. Men så fort jag klev innanför dörrarna här försvann alla bra känslor, och ångesten gav mig en fet käftsmäll.
"Jaha, nu då?"
http://www.youtube.com/watch?v=7OrnAPvPpxA
Allt är sig likt, och egentligen hade jag väl inte förväntat mig någonting annat heller. Samma människor, samma miljö, samma skit.
Det är ganska intressant egentligen hur ens humör kan sjunka så drastiskt genom att enbart komma till någonting annat, till vardagen, till alla "måsten", till det som ska få mig att kunna leva igen. När jag satt på tåget mådde jag helt okej ändå, relativt åtminstone. Jag hade fint sällskap hela vägen(kind of, iallafall), det var sol, jag hade bra musik i öronen och det var ganska behagligt. Men så fort jag klev innanför dörrarna här försvann alla bra känslor, och ångesten gav mig en fet käftsmäll.
"Jaha, nu då?"
http://www.youtube.com/watch?v=7OrnAPvPpxA
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)