kommer det överhuvudtaget någonsin?

en lika meningslös dag som alltid.
jag var inte i skolan idag heller, jag bara klarar det inte. Jag vill ju så fruktansvärt mycket, jag vill verkligen kunna få ett vettigt gymnasiebetyg och känna mig stolt över det. Men just nu känns det så fruktansvärt långt borta.
och pressen det känns som att mamma sätter på mig "att jag bara måste klara av skolan och gå ut med ett fullständigt betyg", gnager sönder det. Det känns inte ens som om det är för min egen skull jag ska klara det, utan för hennes, så hon kan känna sig stolt över sin dotter.

Var hos fru hjärnskrynklare idag och pratade lite om det. Hon säger att jag ska känna efter ifall jag vill gå kvar överhuvudtaget, eller om jag ska skära ner på ämnen, och bara läsa mediaämnen, eller om vi ska komma på någon annan lösning.
Hur fan ska jag kunna fundera ut det när jag inte ens kan fundera ut vilken färg på strumporna jag har längre?

Ser dock fram emot lördag en hel del, åka iväg och kolla på ett av favvis-banden och ha det trevligt med vännerna.
Det känns välbehövligt.

Vi skulle ha klarat vad som helst

Ikväll känns det bara som att, jag inte alls vill finnas kvar.
att jag inte kommer kunna finnas kvar.
Ångest, panik, tårar,
men inget rakblad än. inte än.

jag lyssnar på min deppigaste playlist, Coldplay nu, The Scientist.
jag vet egentligen att det är det sämsta jag kan göra just nu, men jag kan inte låta bli.


på något sätt känns det bara så fruktansvärt meningslöst att försöka fortsätta att kämpa, jag ser liksom inget ljus någonstans.
inget jävla ljus.
hur gör man?

otäcka kväll

ångest smyger sig på, alla minnen spelas upp som en jävla film framför mig.
är det såhär jag ska leva mitt liv? Med tragiska minnen, med zebraarmar och överdoseringar?
Med tårar och självmordstankar, med inskrivningar och utskrivningar på olika avdelningar?

Har ni någonsin tänk på hur orättvist livet är? hur overklig verkligheten egentligen är, och hur tragisk mänskligheten är?

beordring & utförande

Ja, då har jag också skaffat mig en blogg, efter mycket om och men.
En vän tyckte det vore en bra idé för mig att skapa en blogg om mitt liv, mina tankar, känslor, mina vistelser hit och dit på bup, om sveriges psykiatrivård, så att hon och många andra som "bor på en helt annan planet än jag själv", som hon så fint uttryckte det, kan få en möjlighet att blicka in i min verklighet.

Det kommer dock bli ganska svårt för mig att skriva så sammanhängande som möjligt, med tanke på att jag har ganska en lång historia bakom mig.
Det kommer ta tid, det kommer ta energi, och det kommer förmodligen förstöra många dagar för mig. Men från och med nu kommer jag försöka se det här som en form av självterapi, som ett slags hjälpmedel för både mig och er, att som sagt ge Er en inblick i mitt kaotiska liv.

Det här får nog räcka för nu.