ångest smyger sig på, alla minnen spelas upp som en jävla film framför mig.
är det såhär jag ska leva mitt liv? Med tragiska minnen, med zebraarmar och överdoseringar?
Med tårar och självmordstankar, med inskrivningar och utskrivningar på olika avdelningar?
Har ni någonsin tänk på hur orättvist livet är? hur overklig verkligheten egentligen är, och hur tragisk mänskligheten är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar