Vid just detta tillfälle sitter jag i soffan på ringshyttan och tittar på cheers. Känslan av meningslöshet och tristess är överflödig och det kryper i hela kroppen. Det har varit en sjukt jobbig vecka med mycket tårar, ångest, panik och Zebradagar/kvällar/nätter. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och utsatt, kvävd och äcklig. Jag är trött på att vara sjuk, trött på att slussas runt från behandlingshem till sjukhus till gruppboende till behandlingshem till....jag tror ni fattar.
Jag vill bara för en gångs skull känna mig normal och leva, verkligen LEVA! Det här förstör mig, jag känner mig som en trasdocka som aldrig kommer bli hel.
Innerst inne så vet jag ju egentligen att de här känslorna kommer gå över, att jag så småningom kommer börja gilla läget och börja jobba med mig själv och mina problem. Men jag orkar inte vänta tills det vänder, jag vill bara åka hem till allt som var mitt liv.
Det skrämmer mig att inte veta hur mitt liv kommer se ut om 6 månader, om ett år, när jag flyttat härifrån och byggt upp ett nytt liv. Jag vet inte ens var jag kommer befinna mig någonstans, vad jag kommer ha och inte eller vem jag kommer ha. Kommer jag ha någonting alls?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar