Det slog mig just att det är dygt 2 år sedan jag bloggade. Tanken med bloggen från första början var att jag skulle kunna ventilera, informera och tydliggöra hur svårt/jobbigt/kaotiskt det är att leva som psykiskt sjuk, hur behandlingen(som jag aldrig fått) går till för en borderlinepatient etc. Jag tror ni förstår vad jag menar.
Med tanke på att det gått så pass lång tid sedan jag skrev så kan ni nog förstå att det har hänt både det enda och det andra. Men ingenting har egentligen förändrats, det är fortfarande samma resor ut och in på olika psykavdelningar. Vissa gånger längre perioder, andra gånger kortare.
Det är fortfarande samma självskadebeteende, samma impulshandlingar. Det enda som egentligen har förändrats är att självmordsförsöken har ökat.
Visst, jag har fått betydligt större insikt i min sjukdom och vad den egentligen handlar om, men orken har tagit slut. Jag är kraftlös och hoppet är som bortblåst.
Just nu vid detta tillfälle sitter jag i min fruktansvärt obekväma sjukhussäng på ännu en psykavdelning i väntan på att få komma till behandlingshem nr.2, och jag är livrädd! Och på den livrädslan kommer dödsångesten och på den kommer alla andra rädslor som en käftsmäll så jag faller ner på golvet.
Den allra största rädslan av dem alla går nästan att röra just nu, att bli lämnad helt ensam, att inte ha någon kvar alls.
Jag börjar redan känna av det, det är allt färre som hör av sig, knappt någon som hälsar på mig, som lovar och gör mig besviken gång på gång. Kommer jag ha kvar någon alls när jag flyttat tillbaka efter alla månader på behandlingshem?
Med skyhög ångest sätter jag stopp här för den här gången, med en gnutta stolthet över att jag faktiskt börjat blogga igen. Förmodligen kommer det dock inte kunna bli speciellt ofta med tanke på att jag knappt har tillgång till varken dator eller internet, men jag ska göra så gott jag kan!
XoXoXo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar