Av någon anledning började jag tänka på Ringshyttan förut när jag satt vid matbordet. Mest på hur jävla skevt det där stället verkligen är, på vilken brist på koll och kunskap det var, på hur fel allting blev och på vad det egentligen var som gjorde att allt blev som det blev.
Jag tror att mycket handlade om mina förväntningar, på hur oerhört mycket jag hoppades på att allt skulle bli bra.
Fast mest av allt tror jag att det handlade om hur dom på det där jävla stället försökte stressa fram ett tillfrisknande. Det kändes nästan som om dom bara ville bli av med en så fort som möjligt, utan att egentligen spekulera i hur någonting skulle bli och hur man skulle må efteråt.
Det sjukaste med allting, det var nog hur dom hanterade krissituationer och självskador. Att vid varje tillfälle de fick försöka förlöjliga och trampa på en människa som redan ligger ner, känner iallafall inte jag är en så himla lämplig lösning på problemet.
Att skydda de andra patienterna ifrån en person som skadat sig själv istället för att försöka hjälpa personen i fråga känns inte heller så rätt.
Men vad vet jag, det kanske fungerar skitbra för andra - dock inte för mig.
Jag hittade min "terapibok" därifrån för en stund sedan och bestämde mig för att läsa igenom den - sjukt idiotiskt val av mig!
Jag insåg ganska snabbt hur mycket saker jag glömt bort, händelser jag förträngt totalt - for good reasons. Allt jag kände under den perioden kom tillbaka som ett slag i magen.
Ångesten, rädslan, paniken, paranoian, besvikelsen - allting.
Rädslan för livet, för döden, för verkligheten, för mig själv, för allting egentligen.
Paniken över att inte våga, att inte veta, att inte vilja.
Besvikelsen över mig själv, över Petra, över Ringshyttan, psykiatrin...
Det fick mig att skaka i hela kroppen och det enda jag undrar nu är egentligen hur fan jag överlevde.
Jag insåg också hur fruktansvärt mycket bättre jag har det nu, även fast jag mår långt ifrån bra.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om jag kommer falla tillbaka dit igen, om rädslan för livet kommer bli så stark så jag ger upp allt - igen.
Det är antagligen oerhört dumt att spekulera i, men jag kan inte riktigt låta bli.
http://open.spotify.com/track/0OjMdxMLJvkhASaPfpSq2w
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar