Sättet den här dagen började på både fascinerar och förvirrar mig. Jag hade förväntat mig en fruktansvärd DBT-session med ångestnivå som är omätbar och flyktkänslor från helvetet, men icke. Hur det hela blev totala motsatsen då jag nästan njöt av att vara där jag var och kände att jag kunde sitta där och prata i evigheter är det som förvirrar mig mest. Och det slog mig just nu hur långt jag egentligen kommit, utan att ens tänka på det.
Igår när jag satt ute och rökte kvällscigaretten innan jag skulle sova slog det mig att jag förmodligen aldrig kommer att må helt bra, att jag förmodligen alltid kommer vara "sjuk" men att jag nu håller på att lära mig att leva med det. Att jag nu håller på att hitta sätt att hantera de situationer som förut har förstört så fruktansvärt mycket för mig, och jag är helt okej med det. Det var jag inte förut.
När jag flyttade hit tänkte jag att det här skulle vara någon form av mirakelkur som skulle trolla bort alla hjärnspöken och all ångest och att det skulle vara bra sen. Det är inte förrän nu, förrän igår, jag insett att det inte alls är så - och jag är helt okej med det. Jag är mer än okej med det, jag trivs faktiskt sjukt bra med den tanken.
Idag började vi prata om att jag ska flytta vidare in till träningslägenheterna i Hässleholm, och jag kunde inte vara mer peppad än nu. Den här veckan har gett mig så fruktansvärt mycket och jag känner verkligen att jag är påväg nu. Färdighetsträningen är underbar även fast den är döden själv, och jag älskar det!
Jag tror att jag behövde det där bakslaget förra veckan för att verkligen inse att det här är allvar, att jag gör det här för min egen skull och ingen annans.
Att det kan hända så galet mycket med en själv på en vecka är nära inpå bisarrt, men herregud vilken underbar känsla!
Och att se framstegen man gör konkret och tydligt framför sig på en whiteboard-tavla, det är helt sjukt!
Jag älskar livet, och jag vill aldrig att det ska ta slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar