Square one

Ännu en gång sitter jag och stirrar på orden jag själv skrivit och kan inte riktigt låta bli att fnissa till. Ännu en gång sitter jag och undrar - "trodde jag verkligen att det skulle bli bra, på riktigt?"

Det blev inte bra, inte den gången heller. Mycket har hänt sedan jag bloggade senast, i vanlig ordning(jag måste verkligen bli bättre på det här!) och återigen ligger jag nu i blårandiga lakan i en säng som knarrar så fort jag rör på mig, människor som gapar och skriker om allt mellan himmel och helvete utanför dörren och jag sitter med kläder som luktar askfat.
En månad har jag varit här nu, och inte förrän idag har det(med ett mycket tvivelaktigt "förhoppningsvis") börjat hända någonting. Diverse inblandade människor har inte förrän idag börjat kommunicera med varandra och försöka leta efter en bra och hållbar lösning för att hjälpa mig. Är inte det ganska tragiskt? Att man som individ kan vara "förvarad" på en sluten avdelning i en månads tid utan att någon åtgärd sätts in, att någonting görs?

När det däremot väl börjar rotas i vad det är som måste göras, då kommer allt på en gång som en jävla käftsmäll. Då är det både det ena och det tredje som ska ske och jag förstår absolut ingenting. Förvirringen är total, verklighetsbalansen rubbas ännu mer och, som vanligt, har jag ingen aning om hur jag hanterar det här. Tillbaks på noll - så känns det.
Börja om med att hitta en hållbar lösning, med medicindiskussioner, med att komma ur apatin och med att kanskekanskekanske få ett ekonomiskt beviljande.
Jag är så jävla trött. Utmattad. När tar det slut? Hur många gånger måste jag behöva börja om?