Att spendera nästan 6h ensam på ett tåg kan för många låta som ungefär världens tråkigaste grej, men inte för mig.
Inte just nu, åtminstone, för av någon anledning så älskar jag det även fast jag är den bittraste personen i världen 80% utav tiden.
Jag vet inte vad det är riktigt, men någonstans i all stress och panik så hittar jag ändå någon form av lugn och trygghet bland alla skrikande ungar och illaluktande gubbar och kaffe som smakar kiss.
Men när man sitter med sin bästa playlist i öronen och studerar allt som händer runt en kan man väl ingenting annat än att trivas, eller är det bara jag?
Dessutom är det här en sådan dag då musiken jag lyssnar på får mig att känna lite extra mycket, det gör mig lite smått lyrisk.
OCH! Jag ju faktiskt påväg hem för att spendera 10 fina dagar med mina fina!
Åh, jag vill aldrig sluta känna!
1 kommentar:
Du är inte ensam om det iallafall, så mycket är säkert. Andra människor är trots allt rätt intressanta att titta på, även om de är fula, egna eller fullkomligt socialt anpassade.
Sätta sig på en välbefolkad centralstation mitt i allting i en sex-sju timmar, där snackar vi ensam underhållning på hög nivå. Det är så himla intressant att se hur människor beter sig, tänka ut själv hur deras liv kan se ut och varför de beter sig som de praktarslen de förmodligen är.
Jag tror människor behöver folk de inte känner, för att ha spänningen om det okända kvar. :)
Skicka en kommentar